Hundträning mer än bara moment

Igår hade vi brukslydnadskurs. Vi gick igenom det som egentligen är viktigast, allt runt omkring, störningar, miljö och relationen hos ekipaget.
Ibland är det lätt att bara tänka moment. Vi ska träna in moment.
Absolut det är jättebra, men momenten kommer aldrig att gå bra om inte allt runt omkring funkar. Miljöträningen, störningarna och relationen emellan
oss. Klart att det är roligare att träna in olika moment. Men jag måste tänka långsiktigt.

Jag har lätt för att tycka att det är kul att lära Axsa nya moment. Eller träna det hon redan kan, finslipa på fotgåendet eller fotpositionen. Men det är egentligen inte det viktigaste.

Jag fick (även om de var vänliga sådana) men lite slag på fingrarna på kursen. Jag behövde verkligen det.
Att Axsa kan gå fot, har en otroligt fin fokus och kontakt så är det inte det jag behöver finslipa eller träna mycket på. Utan det är miljö, lekövningar, att i framtiden kunna styra henne i lek-med lek. Lekreglerna måste vi träns upp.

Jag har gått från en sällskapshund med väldigt lite motor till en arbetshund med mycket motor. Jag måste börja om i tänket kring träning.  Jag kan exempelvis ibland få för mig att ha låga kriterier i ett moment (tillägger att drt gäller ett moment hon kan någorlunda) och då belöna Mycket för att jag är rädd för att hon annars kommer tappa motivationen. (Återigen det var hur Akira var inte Axsa)

Axsa kommer aldrig tappa motivation däremot gör det att hon får en belöningsfrustration. Så där måste jag verkligen ändra på mitt tankesätt. ☺

Det är så skönt att gå dessa kurser för det får mig att se på oss på ett annat sätt. Hur vi ska träna, hur jag ska försöka ändra på mina tankar. Det är guldvärt. ☺

Hon är helt fantastisk min hund. Vi fick beröm. Beröm över att hon trots sin ringa ålder 4,5 månad kan de hon kan. Underbara Axsa.
Vi ska lära oss massor och vi ska få en riktigt bra relation. Det är jag övertygad om! ❤

image

 

Advertisements

Semester, Axsa och influensa

V.9 hade jag första veckan av semester. Njöt för fulla muggar. Mycket Axsa tid. 🙂
Vi har varit iväg på klubben, tränat mycket valpsaker och miljötränat. Vilket jag ändå känner har gett väldigt mycket åt mig och Axsa.
Vi går en brukslydnadskurs som vi har på söndagar. Det blir inga moment självklart. Men mycket bra valptips som vi kommer ha nytta av senare. Vi kör mycket lek och självklart har vi fått in sitt, ligg och tass. Vi har börjat med att träna in target. Tänkte att jag skulle få tag på en barnpall så vi kan börja med klossträningen. 🙂

Vi kör mycket passivitet också. Passiviteten har lika stor del i träningen just nu som när vi kör “aktiv” träning. Rolig, lekfull träning. Jag visste inte innan hur viktig den del kommer vara.
Men vad den har varit bra! Axsa kan axa riktigt ordentligt och det finns inget som är bättre än att då ta till “time-out”, passivitet. Det är enda sättet att få henne att komma ner på jorden igen/samla ihop sig. 🙂

I leken har vi börjat att leka på det vis att jag inbjuder Axsa till att leka. Vi kampar, pötter, jagar kamptrasan. När Axsa är på ordentligt så stannar jag upp och är helt passiv. När Axsa då stannar upp (hon har efter omgångar av leken, stannat upp, satt sig och tittar på mig) då får hon sedan belöningssignalen “Yah!” och då börjar jag i samma sekund leka igen. Så kan vi hålla på i några minuter. Hon börjar bli riktigt duktig på det. Vi avslutar ofta med att byta leksaken mot en godbit.

Vi hann vara på stan och miljöträna med Tia och hennes matte Kirsi. Det var riktigt trevligt. Nu är ju Tia 8 veckor äldre än Axsa. Men det var inget Axsa brydde sig något om. 😉 Dem var mycket duktiga. Det är lätt att ha en valp på stan som är lite “ouppfostrad”. För när hon drar i kopplet och kanske skäller till så säger bara människor “åå, vad söt!”. 😉 Så än så länge kan vi komma undan med det lite lättare. Men ju mer hon växer desto mer annorlunda kommer folk att bete sig. ;P Så snart är det slut på dem “söta” beteendena. 😉

Veckan som varit har inte varit jättebra. Åkte på en riktigt influensa, och magen min har börjat krångla. Så 5 av 7 dagar har varit liggandes. Har tagit sista orken varje dag till att aktivera den lilla. 🙂
Sen har matte bara legat.

Men snart är jag fit for fight igen!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Välkommen Axsa

Jag har inte skrivit på ett tag. Dels så har Axsa bott hos oss i 1 vecka nu. Så det har varit mycket hundgöra, så då har bloggen hamnat lite vid sidan om. Sedan har jag känt att jag inte orkat sätta mig ner och skriva för jag visste att det inte bara skulle bli 2 rader. 😉
Axsa kommer från kustmarken. Är 9 veckor denna vecka. :))
Jag är fodervärd via Hedeforsen. Känns skönt att ha Två riktigt duktiga uppfödare som stöttepelare genom vårt liv tillsammans.

Axsa är min nya kärlek. Så många som sagt att nästa hund kommer du älska, inte så som med Akira, lika mycket kärlek men på ett annat sätt. Så ja, jag älskar denna hund. På ett “nytt” sätt.
Akira var Akira. Och Axsa är Axsa. ❤️
Jag trodde inte att man kunde tycka om en hund på detta sätt igen. Men det gör jag verkligen.

Jag trodde inte heller att Akiras saker skulle få ärvas av Axsa. Men idag känns det som en självklarhet. Som att hedra Akira.
Även Det sa folk till mig, jag trodde dem inte. Men nu vet jag att det är så.

Vi har fått en riktigt bra relation redan. Det kan alltid bli bättre. Jag är fast besluten att arbeta med henne på ett helt annat sätt och på så vis också få en ännu bättre relation.
Att arbeta med Axsa är helt annorlunda mot vad det var att arbeta med Akira. Och det är bra. För jag och Akira var ett team på ett sätt. Jag och Axsa kommer bli ett helt annat team. Lika mycket kärlek, respekt, tillit kommer finnas där men det kommer vara på ett annat sätt. ❤️

Det tog Axsa 1,5 dag med minipass att förstå vad matte menade.
“Matte menade att om jag tittar på henne så får jag en godis, en klapp, lite bus.” Hon är fenomenal. ❤️

Jag kommer alltid att fälla en tår, le och skratta åt alla tokigheter och lyckliga stunder med Akira. ❤️

samtidigt så skriver jag och Axsa nya kapitel tillsammans!
Våran resa har börjat!

IMG_1841

IMG_1836

IMG_1819

IMG_1793

Akiras aska

Idag hämtade jag Akiras aska.
Pga att jag haft en riktigt tuff dag med magen. Än är det inte över. 😞
Men jag kände att jag ville hämta hem hennes aska nu när det var klart.

Jag tvekade lite först när Martin frågade om vi skulle hämta askan. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
Men Det var lugnt och kändes skönt när jag gick in på djursjukhuset och hämtade askan. Sa mitt namn, sa Akiras namn. Gick till bilen med Martin.

Satte mig i passagerarsätet, kände en värme då jag nu vet att hon ändå är med mig. Kommer komma hem med mig igen.

Efter några sekunder gick det inte att svälja det något mer. Det gick inte att trycka undan känslorna. I samma sekund så kom tårarna. Dem har hållit sig undan ett tag nu. Men där var dem.
Tårarna ville absolut inte hålla sig borta.
M tröstade mig och försökte säga det alla andra säger: “det tar tid. Låt det ta tid.” Men jag vill inte gråta så. Jag vill glädjas åt alla våra dagar tillsammans!

Det blir lättare… När blir det lättare?

Jag Ska försöka hitta en urna till askan också. Sen ska hennes plats bli klar! ❤️

All stöttning

Tack mina nära och kära vänner för allt stöd och värmande ord ni gett sen Akira fick somna in.

Det har gett mig styrka att orka tänka på henne med glädje. Även om det kommit stunder då det gjort så ont i hjärtat och tårarna börjat rinna ner för kinderna av saknaden.

Men att börja bearbeta sorgen på ett annat sätt. Tänka att hon nu istället inte har ont, all den fina tiden vi hade tillsammans.
Det finns en sak jag åter och åter igen spelar upp i minnet. Det var sista sökträningen vi hade tillsammans. Vilken hund hon var! Vilket pass. Hon briljerade. Allt som vi har tränat på, alla de framsteg vi faktiskt har gjort. Dem visade hon upp just den dagen.
När jag klappade om henne och förklarade för Henne vilken fantastisk hund hon är. Så lovar jag er att hon lyste upp som en sol. Hon sträckte på sig och sög åt sig alla ord jag gav henne. Alla kramar och klappar.
Den dagen ska jag minnas!!! ❤️

2015/01/img_1663.png

Känner mig förvirrad

Förvirrad för att mina känslor och tankar går upp och ner.
Det är vissa gånger under dagen då jag inte känner något alls. Sen kommer det gånger då jag nästan får panik för att det är så ensamt. För att det är tomt och så sorgligt.
Idag var det speciellt jobbigt då Martin åkte hem till sig en sväng. Då svämmade känslorna över.

Rutinerna är förstörda. Jag måste underhålla mig med annat för att inte falla ihop. Så fort dessa panikkänslor dyker upp så börjar jag greja med något. Jag måste det.
Jag ska ta hand om sorgen. Jag gråter inte lika mycket. Igår hade jag en hel dag utan tårar. Jag kunde t.o.m prata om henne och onsdagen utan att börja gråta.
Det konstiga med det är att jag då börjar undra varför jag inte gråter. Istället för att känna att jag minns henne med alla glada stunder. Men jag tror att min kropp varit duktig och tryckt undan allt det jobbiga, som det perfekta försvar vi har inbyggt.

“Det är såhär jag ska minnas dig, min Älskade Rävunge!” ❤

10917871_10153078917607265_8502295942846467294_n

Vila i frid Akira

Denna vecka hade jag gärna bara velat radera och om jag kunnat så påverka den så att allt detta inte hade hänt. Men det förblir tyvärr bara tankar, tankar hos mig som inte vill gå bort.

Akira har under en längre period varit dålig på att äta. Hon har valt vissa dagar då hon ätit 1 gång – flera gånger – inte något alls – till att äta jättebra flera dagar. Så har det varit under hela hennes uppväxt så denna gång tänkte jag inte på att det kunde vara något som var dåligt.
Så jag försökte med allt jag bara kunde för att få i henne mat. (och här kommer det dåliga samvetet in) Alla de gånger jag varit arg på henne för att hon vägrat äta mat, eller betett sig konstigt. Fan ta mig!
Att jag inte övervägt att det är fel på henne. I grund och botten har det varit rädsla, oro och frustration som gjort att jag blivit arg. För med tanke på att vi tränat så mycket, både motion och mentalträning. Så har prio ett varit att få henne att äta så hon orkar.

Men under 2 veckor nu så har hon kräkts flera gånger per dag. Vissa dagar inte alls (oftast de dagar hon ätit bra). Det har bara kommit upp galla och skum. Så då har jag tänkt, “Okej, men med tanke på att hon äter dåligt. Så är säkert magsäcken tom och därför kräks hon.”
Men i tisdag så fick hon en pannkaka av Martin och den spydde hon upp efter bara några minuter.
Jag pratade med en vän till mig som verkligen tyckte att jag skulle söka veterinärvård av henne då hon nu vägrar allt. Det var allt från fisk, kött, rå nötfärs, färskfoder, mjukost, julskinka, till bröd med smör. Inget gick ner. Jag ringde på tisdagen och fick tid redan onsdag 10.20.

Mina tankar var att hon kanske hade fel på livmodern. Hon skulle ha löpt för 2-3 månader sen. Dricker mycket, bajsar och kissar som hon ska. Så jag trodde det var livmoderinflammation.

Jag skulle ha åkt till jobbet en sväng på onsdagen, men eftersom hon var så dålig på morgonen vågade jag inte chansa att lämna henne ensam. Så jag var hemma med henne. Vi gick runt kvarteret bara och då flög mina farhågor över mig, för Akira gick 2 meter bakom mig. Hon orkade ingenting. Nu visste jag att något är riktigt fel.

Vi åkte in till vett och då kände hon på buken på henne. “Ja, hon har en förstorad livmoder.” sa veterinären. Vi tar blodprover och röntgenbilder på henne.
När vi kommer tillbaka efter att vett kikat på bilderna så säger hon. “Jag ska ta lite fler bilder och kolla på dem med en kollega till mig. Det är en mörk fläck vid buken. Men jag ser inte vad det är.”
Jag frågade vad hon trodde att fläcken kunde vara, men hon sa inget.
Jag hade redan kommit överens med vett om att operera bort livmodern om den var inflammerad.

Jag lämnade Akira där och åkte iväg för att jobba lite.
Jag hann hem en sväng, byta om, till jobbet. Och jobba en 20 minuter. Allt kändes så bra för i mitt huvud så var det “bara” en livmoderinflammation som man kunde operera, rehabilitera Akira och sen kunde jag få tillbaka min hjärta.

Men samtalet förändrade allt..
“Vi har nu kollat på de nya röntgenplåtarna och.. Det ser inte bra ut!”
Nehe, men då tar vi bort den inflammerad livmodern. Det var det enda jag tänkte. Det enda!

Men veterinären fick förklara för mig 2 gånger att det är cancer i mjälten och hennes lungor är fulla med metastaser. Det går inte att rädda henne.
Det går inte att rädda henne!!! Va? Såhär skulle det inte vara. Jag skulle bara lämna in henne och få med mig henne efter op eller behandling. Vad hände?

Jag bröt ihop på jobbet. Jag storgrät bland alla 160 kollegor och gruppledare. Jag såg eller förstod inget annat än att jag inte skulle få ta med mig min hund hem.

Jag åkte direkt iväg till djursjukhuset och Martin följde med mig. Vilket är tur för jag hade inte klarat av det själv! Vi fick säga hejdå till henne. Jag har förklarade och intygade gång på gång att hon var det bästa jag hade. Att hon har varit duktigast i hela världen. Finns ingen som är så bra som hon.

Det har alltid varit Hon och Jag mot världen. Det har varit vårat motto!

10923281_10153068199402265_3150171977182873818_n

Idag gråter jag inte lika mycket. Det är fortfarande jättejobbigt. Men jag försöker att tänka positivt. Tänka på hur tacksam jag är att hon trots all den skiten hon haft i sig så vi haft en bra tid tillsammans innan detta. Min älskade läromästare!

Rutinerna är svårast för mig att bearbeta. Hjärnan vill göra det där man alltid gjort.
– Jag kan fortfarande titta på klockan för att se när jag ska gå ut nästa gång.
– Vara på väg att låta henne slicka tallriken efter man har ätit.
– När det ringer på dörren så är man påväg upp för att stoppa hennes maskingevärs skall.
– När man ska äta eller laga mat så vill man ha den där fluffiga hunden bakom en som man ofta snubblar på.
– När man öppnar dörren efter jobbet så vill man ha den gladaste vovven som hälsar en välkommen hem.
– På fritiden känner jag mig lat och rastlös. Det var alltid träning eller promenad.
– Kära söndagar med sök på schemat. Vi hade kommit så långt.
– Åka iväg och spåra med henne eller träna lydnad/rallylydnad.

Det är så mycket som fortfarande gör ont att tänka på. Jag saknar henne så mycket så hjärtat blöder!

Alla hennes saker är kvar, hennes smutsiga handduk hänger i hallen. Jag vill ha kvar allt det. Ja, det gör ont att se på det, jag gråter en skvätt. Men jag vill ha kvar det för att minnas. För jag minns även det bra idag.

Vila i frid min bästa vän!!